SORADORA är ett franskt parfymmärke som verkligen fångar uppmärksamheten med sina unika och spännande dofter. Med en rik familjehistoria som går tillbaka till grundaren Antoine Soradora, en portugisisk invandrare som lämnade sitt hemland för att följa sina drömmar. Fyra generationer senare har hans arv förvandlats till ett prestigefyllt namn inom parfymvärlden, känt för sin passion och sitt hantverk.

Idag möter vi Quentin, grundare och varumärkets artistic director.

När insåg du först att du ville skapa ditt eget varumärke?

För att vara ärlig, tanken har alltid funnits där, även undermedvetet. Jag växte upp omgiven av parfymer, mellan min mormors berättelser och flaskorna jag samlade som barn. Men den verkliga uppenbarelsen kom senare, när jag började sälja sällsynta parfymer. Detta direktkontakt med entusiaster, detta utbyte kring material och skapelser fick mig att vilja berätta mina egna olfaktoriska historier. Det var då tanken på att skapa mitt eget varumärke blev uppenbart.

Vilken var den första doften du lanserade och vilket år?

SORA DORA föddes officiellt år 2022, med lanseringen av en första kollektion av sju dofter, alla släpptes samtidigt. Bland dem den allra första doften var faktiskt Orchidée Rouge. Denna doften har en speciell plats i mitt hjärta eftersom den lade första grunden till varumärkets olfaktorisk identitet: djärv,
rik på känslor och tänkt som en stark signaturdoft.

Om du bara kunde bära en doft för resten av ditt liv (förutom dina egna skapelser), vilken skulle det vara och varför?

Utan att tveka skulle det bli Dior Homme Original. Jag har en verklig fascination för den doften, med dess violetta-iris-morotsaccord. För mig förkroppsligar den en sällsynt elegans, nästan utan ansträngning, men med en modern twist som gör den unik. Det har varit med mig i flera år och förblir en inspirationskälla i min egen kreativa forskning.

Har du någonsin skapat en doft som var för vågad eller ovanlig för att lanseras (och marknadsfördes aldrig)? Hur var den?

Hela tiden! Jag har dussintals skapelser som ligger och vilar i mina lådor pga de är för extrema eller för offbeat. Jag älskar att experimentera, bryta koder och försöka vågade kombinationer. Jag kan faktiskt redan berätta att nästa doft vi kommer att lansera i höst är något av det mest vågade jag någonsin föreställt mig. Jag omfamnar till fullo denna vilja att skaka om saker, även om det betyder överraskande och ibland till och med störa människor. Det är det som får nischparfymeri att ticka.

Vilken är den mest överraskande eller oväntade ingrediensen du har arbetat med?

Jag skulle säga att det inte finns någon ”överraskande” ingrediens i strikt mening, i den meningen att allt
beror på hur du använder den och i vilket sammanhang. Men om jag måste nämna en, skulle jag tänka på
mandora, som finns i ”Red”. Det är en ovanlig ingrediens, en hybridfrukt mellan mandarin och apelsin, som ger en ljus fräschör men med en mycket speciell rundhet. Det är ett element som ger doften en riktig signaturdoft från första början, första sekunderna, och intriger redan från öppningen.

Efter det har jag förstås redan jobbat med ingredienser som indoler, sibet eller castoreum – material som kan anses ”överraskande” eftersom de har mycket utmärkande, ibland störande, animaliska aspekter. Men i verkligheten är de grundpelare i klassisk parfymeri, använt sedan urminnes tider för att ge karaktär, djup eller en nästan primitiv sensualitet. Allt är en fråga om dosering, balans och avsikt.

Har du ett personligt luktminne som har präglat din karriär som ”creative director”?

Egentligen har jag inte bara en – jag har dussintals. Min doftfantasi byggdes runt vardagliga dofter, ibland oväntade, men som lämnade en mycket stark avtryck. Jag tänker till exempel på lukten av nagellack när jag var barn, den lukten av varm plast, eller den mycket speciella lukten av nya Pokémon-kort som jag skulle packa upp ivrigt upp.
Men det finns också mer intima, mer känslomässiga dofter: parfymen av kvinnor jag har älskade, den varma pälsen av en katt i solen. Det är dessa minnen, råa, uppriktiga, ibland omedvetna, som inspirerar mig mest i mitt kreativa arbete. För mig ska en parfym inte bara lukta gott: den ska berätta en djupt personlig historia, framkalla ett begravt minne eller en bortglömd känsla. Det är där magin verkligen
börjar.

Om du hade kunnat fånga ett ögonblick i ditt liv i parfym, vilket skulle det vara?

Det skulle vara ögonblicket jag blev kär för första gången. Det var något dimmigt, instinktivt och helt tidlöst med det ögonblicket. Jag minns en känsla av värme, av mild svindel, av skörhet också. Om jag var tvungen att översätta det till en doft så skulle det bli det en blandning av oskuld och spänning, en komposition full av kontraster: något väldigt öm och lysande i toppen, kanske toner av apelsinblomma eller vit mysk, sedan ett tätare, strukturerat, levande, nästan djuriskt hjärta att uttrycka intensiteten i
känslan.
Det här ögonblicket är lite som definitionen av vad jag försöker provocera med en doft: en omedelbar spänning, en känsla som tar dig i magen, utan att du verkligen vet varför.

Vad tror du är den största missuppfattningen om nischparfym?

Det är en mycket bra fråga. Jag skulle säga att den största missuppfattningen är att nischparfymeri är nödvändigtvis elitärt eller otillgängligt. I verkligheten beror det väldigt mycket på landet och kulturen. I Frankrike, till exempel, är nisch i en ganska paradoxal position: det uppfattas fortfarande som konfidentiellt, reserverat för finsmakare… men det blir allt mer populärt och eftertraktat, särskilt bland de
yngre generationen.
Men det är inte en fråga om makt eller sällsynthet: för mig är nisch framför allt en frihet för
ton, en uppriktighet i skapandet, fri från konventionella marknadsföringsbegränsningar. Det är det här
autenticitet som gör hela skillnaden.

Om du inte jobbade med parfymeri, vad skulle du göra?

Förmodligen något relaterat till sport eller utbildning. Det här är två fält jag är brinner för, där du hittar värdena, disciplin, överföring och att överträffa sig själv – saker jag också hittar i mitt arbete idag. Jag behöver ett jobb som har ett betydelse, vilket innebär att jag kan växa som person och hjälpa andra att växa.

Har du någonsin ångrat att du släppte en doft – eller inte släppte en?

Nej, jag ångrar aldrig något. Varje doft jag lanserar är gjord med övertygelse och uppriktighet. Ta Brocéliande till exempel. Det är vår minst sålda doft, så logiskt man skulle tro att det var ett misslyckande. Men jag skulle inte ändra någonting. Denna parfym är kreativ, singulär, väldigt personlig, och det var precis vad jag ville säga då. Kommersiell framgång är inte den enda värdeindikatorn inom nischparfymeri.

Vilken dofttrend skulle du i hemlighet vilja se försvinna?

Jag har ingen avsmak för någon speciell olfaktorisk familj – jag älskar alla dofter. Vad jag beklagar är bristen på kreativitet i vissa varumärken, som är nöjda med att följa trender eller kopiera det som fungerar. Parfymeri blir ibland för ”affärsliknande”. Det jag står för är ett parfymeri som är fritt, uppriktigt och vågat, det tar risker och berättar en verklig historia.

Om du kunde skapa en doft för någon historisk figur eller kändis (levande eller avliden), vem skulle det vara och hur skulle den lukta?

Zinédine Zidane. För mig förkroppsligar han elegans, diskretion och geni, utan att någonsin överdriva det. Jag skulle älska att kunna träffa honom och prata med honom, för att verkligen förstå hans personlighet och skapa ett skräddarsytt doftporträtt. Men instinktivt föreställer jag mig honom med en ambroxan vetiver, en komposition som är ren, ädel, balanserad, men ändå full av karaktär – precis som honom.